Jossans Islandshästblogg

Har ridit samma hästar denna vecka som förra.

Presentation av de hästar jag rider:

Puma: Unghäst under töltsättning av mig (?!), 5gångare, Super söt och trevlig häst! Lite kär i henne...

Ivar: Unghäst under töltsättning, 5gångare, Lite mer attityd här men väldigt snäll och uppmärksam.

Loki: Unghäst under töltsättning, jag tror han är 5gångare men har väldigt stark trav. Jag har lite problem med att få honom att tölta men det är mestadels för att jag inte kan..

Þokka: Unghäst som jag precis börjat rida ut själv på. Stabil filcka måste jag säga!

 

Detta är hästarna jag rider varenda dag, dem plus Atli såklart!

 

Sen har vi några hästar som jag inte rider varje dag:

Litla-Bára: Lugn och stabil tjej som är riktigt trevlig i handen och har ett trevligt steg! Dock lite passtaktig men en häst som jag gillar!

Hrimnir: Lugn och söt kille, riktigt trevlig ridhäst! Dock fortfarande lite ung.

Polstjarna: Mamma till Þokka och det är antagligen därifrån Þokka har fått sin stabilitet! Och mjuka gång. Båda är som att sitta på en gunghäst! Mycket bekväma!

 

Det var alla än så länge. J har pekat på två till hästar som jag ska få rida sen. En till unghäst och en utbildad tävlingshäst. Jag kan inte namnen på dem än.. Sen så hjälps vi åt med 9 inridningshästar på morgonen också. 3 hingstar, 5 valacker och 1 sto :) Killarna är Js hästar men stot är en träningshäst hos J. Favoriterna här är Rappkeil (vet ej om det stavas så.) som är en väldigt lovande valack i mina ögon. Dessutom skimmelskäck och ni vet ju att jag har en svag punkt på skimmlar.... Sen har vi Loki, en av hingstarna (inte samma som ovan), Som är svettfux typ med ljus man, honom gillar jag också!

 

Men som ni märker är det inte brist på hästar i mitt liv just nu ;)

 

Kram

Det är väldigt ansträngade att behöva lyssna så noggrant hela tiden för att höra vad dem säger men det går alldeles utmärkt fram till kl 7. Efter det blir det kaos.

 

Eftersom jag inte förstod danska så bra helt plötsligt så skulle min chef J, försöka prata svenska och... Ja... Haha! Det var länge sedan jag skrattade så gott!! Vi diskuterande ordet jobbigt, som betyder typ tralskt på danska (så låter det i alla fall) och vad dem associerar jobbigt till. Både J och P tyckte att det lät som ett positivt ord vilket jag tyckte var roligt men det roligaste var när J säger att han älskar att prata svenska och sen säger han "jaha". Jag trodde jag skulle dö! Det kan vara det roligaste jag har hört! Han gjorde till rösten lite också men det var extremt roligt hur man han uttala ett så lätt ord, enligt mig, så roligt! Fast jag kan ju bara tänka mig hur jag låter när jag ska försöka säga något på danska... Till och med jag tycker att det låter roligt så hur roligt låter det inte för dem då...??

 

Kram!

Nu måste jag få skriva av mig här om ett ämne som gör mig så otroligt förbannad så det är inte sant åt det! 

 

Jag klickade random in på en blogg och det första inlägget som kommer upp är att bloggaren tänker lägga ner pga att han känner sig mobbad. Han skriver att han har fått väldigt många dåliga och elaka kommentarer, speciellt ifrån en tjej. 

 

Jag tycker inte att det är okej att hänga ut någon så men det är ännu värre det som denna tjej har sagt. Hon har kommenterat nästan varenda inlägg på hans blogg och det är inte en enda positiv komentar. Det är inte heller konstruktiv kritik utan rena utskällningar om det han har skrivit. Jag tycker dessutom att 50% av kommentarerna från henne är fullkomligt onödiga och hon hade inte behövt öppna sin mun överhuvudtaget! Detta är definitivt vad jag kallar mobbing och det gör mig så otroligt arg att människor kan förstöra för andra på detta sätt.

 

När det gäller denna tjej så är hon fasktskt ganska tydligt omogen och osäker i sig själv. Jag var inne på hennes blogg och kollade och det var min första uppfattning av både inläggen och kommentarerna. Jag kan dock gissa att denna tjej inte skulle våga säga ett ljud om hon hade sått ansikte mot ansikte med honom. Det är så synd att internet med dess imunitet och anonymitet kan göra en såndan här grej... Varför släpper man plötsligt alla hämningar när man sitter bakom en skärm och skriver på ett tangentbord? Vart tog moralen vägen? Varför kan man helt plötsligt inte se vad som är rätt och fel?

 

Ibland önskar jag starkt att det fanns en åldersgräns för att på kommentera och blogga. Det gör mig så ledsen att se såndat här och det värsta är att om man vill tillrättavisa de som har gjort fel så tar de sällan åt sig över internet. Dem kan inte se vilken skada dem gjort och känner därför att de inte behöver ta åt sig.

 

Något som man alltid ska komma ihåg är att det inte går att helt och hållet räta ut ett ihopskrynklat papper, det kommer alltid vara lite skrynkligt och man kommer alltid se vart man har vikt det. På samma vis går det aldrig att riktigt repparera de skador man man får i själen, de kommer alltid finnas där oavsätt hur mycket man försöker stryka över det.

 

Kramar!