Nu måste jag få skriva av mig här om ett ämne som gör mig så otroligt förbannad så det är inte sant åt det!
Nätmobbning
Jag klickade random in på en blogg och det första inlägget som kommer upp är att bloggaren tänker lägga ner pga att han känner sig mobbad. Han skriver att han har fått väldigt många dåliga och elaka kommentarer, speciellt ifrån en tjej.
Jag tycker inte att det är okej att hänga ut någon så men det är ännu värre det som denna tjej har sagt. Hon har kommenterat nästan varenda inlägg på hans blogg och det är inte en enda positiv komentar. Det är inte heller konstruktiv kritik utan rena utskällningar om det han har skrivit. Jag tycker dessutom att 50% av kommentarerna från henne är fullkomligt onödiga och hon hade inte behövt öppna sin mun överhuvudtaget! Detta är definitivt vad jag kallar mobbing och det gör mig så otroligt arg att människor kan förstöra för andra på detta sätt.
När det gäller denna tjej så är hon fasktskt ganska tydligt omogen och osäker i sig själv. Jag var inne på hennes blogg och kollade och det var min första uppfattning av både inläggen och kommentarerna. Jag kan dock gissa att denna tjej inte skulle våga säga ett ljud om hon hade sått ansikte mot ansikte med honom. Det är så synd att internet med dess imunitet och anonymitet kan göra en såndan här grej... Varför släpper man plötsligt alla hämningar när man sitter bakom en skärm och skriver på ett tangentbord? Vart tog moralen vägen? Varför kan man helt plötsligt inte se vad som är rätt och fel?
Ibland önskar jag starkt att det fanns en åldersgräns för att på kommentera och blogga. Det gör mig så ledsen att se såndat här och det värsta är att om man vill tillrättavisa de som har gjort fel så tar de sällan åt sig över internet. Dem kan inte se vilken skada dem gjort och känner därför att de inte behöver ta åt sig.
Något som man alltid ska komma ihåg är att det inte går att helt och hållet räta ut ett ihopskrynklat papper, det kommer alltid vara lite skrynkligt och man kommer alltid se vart man har vikt det. På samma vis går det aldrig att riktigt repparera de skador man man får i själen, de kommer alltid finnas där oavsätt hur mycket man försöker stryka över det.
Kramar!
